Artikel obetydligt ändrad, ursprungligen publicerad i Tidningen Fjället Nr 3 1996.

Bombplan i Sarek.

Året är 1976, det är augusti och en lyckad Sarekvandring börjar närma sig slutet. Vi kommer från Sarvesvagge via Jeknavagge och går ner i Njåtsosvagge. Det är en fantastisk syn med de tre djupt blå Njåtsossjöarna. Vi har fint väder. Vi slår läger öster om Lulep Njåtsosjaure. Innan kvällskylan börjar göra sig gällande hinner vi med ett skönt bad. Även nästa dag bjuder på fint väder. Jag går den här vandringen tillsammans med min bror som är 17 år gammal.

För honom var det den första fjällvandringen och nu var han trött. Vi hade under åtta dagars vandring gjort flera passövergångar och nu ville han ha en vilodag. Idag är det för mig omöjligt att förstå varifrån jag fick mina krafter. Jag var inte speciellt vältränad (inte då heller) men uppenbarligen sugen på fjällupplevelser. Jag föreslog en bestigning av det, när man står vid Lulep Njåtsosjaure, oerhört magnifika Tsatsa. Jag fick gå själv.

Jag går upp i dalgången öster om Tsatsa och börjar min bestigning därifrån, det blir en gnetig vandring i brant uppförsbacke. På halva vägen står en flock renar och svalkar sig i en snölega, jag vandrar – klättrar i flera timmar, först är renarna som prickar ovanför mig, sen är jag ganska nära dem utan att de bryr sig, och sedan åter svarta prickar nu nedanför mig. Väl uppe på kammen och toppen av Tsatsa får jag en fantastisk belöning. Alla topparna i Sarek, den enorma högslätten Louttolako i förgrunden, Padjelanta med Virihaure, Saggat vid Kvikkjokk osv. Bara några meter fram, (fast med 1100 meters höjdskillnad) ligger min bror och latar sig vid Lulep Njåtsosjaure. Jag kan förstås inte se honom men väl en vit prick som jag bestämmer att det måste vara vårt tält.

På högfjällskurs 1970 hade jag av Staffan Tengnér fått lära mig en del högfjällsteknik. Jag har alltid varit mest vandrare och undvikit de mer tekniska sätten att ta sig fram. Men ett givande och snabbt sätt att förflytta sig utför på snö hade jag tagit till mig och tillämpat flera gånger. När jag gick upp så hade jag sett ett flertal långa lagom branta snölegor och bestämt mig för att utnyttja dessa på vägen ner. Detta innebar att jag från toppen av Tsatsa gick ner åt söder för att sedan vika av österut.

Jag är fortfarande bara på sin höjd något hundratal meter under toppnivån och vandrar österut över en enorm stenöken. Ögonen följer fotstegen. Det börjar komma aluminiumskrot och andra metalldelar bland stenarna. Jag fortsätter min vandring automatiskt ytterligare flera steg innan jag inser att det måste finnas något som inte hör hemma här. Jag stannar upp och lyfter blicken. Några hundra meter längre bort ligger något som jag inte väntat mig att finna på en vanlig fjälltur. Tsatsa visar sig vara ett fjäll med få bestigare och det jag finner visar också att Sarek är vildmark.

Ett ganska stort tvåmotorigt bombplan (Handley Page Hampden) hade en septembernatt 1942 varit på väg från Shetland till Murmansk. Det var krångel på en av motorerna och det var svårt att hålla höjd. Enligt vissa uppgifter hade navigatören meddelat att Sarekmassivet nu var passerat och det var fritt fram att gå ner i höjd. Hursomhelst, höjden räckte inte till och det blev en våldsam kraschlandning mot den svaga sluttningen. Tre kanadensare satt illa till i planet och omkom sannolikt omedelbart. Piloten, en engelsman fick brännskador i ansiktet men kunde ta sig ut ur planet. En walesare, som skulle utbilda ryssarna om signalutrustningen, kunde relativt oskadd kliva ut ur det sönderbrutna planet.

Och nu står jag där. Jag befinner mig i en smärre chock. Jag har gått fram till cockpiten och funderar över vad det egentligen är för något jag ser. I vraket, det som finns kvar av planet, är det relativt tomt, lite elektriska installationer och annan enkel utrustning. Först därefter tittar jag ner på området kring mina fötter. Där finns ett kranium, som jag ser först nu och övriga skelettdelar av en människa. Detta tillsammans med ett stort antal ”bomber”, ammunition, kulsprutor och all möjlig bråte, huller om buller i stenskravlet. ”Bomberna” var syrgastuber. Det hade brunnit vid planet, där fanns inga textilier. Två andra män som lyckats ta sig från eller kastats ur planet ligger i sina flygaroveraller. Bland stenarna en bit från planet hittar jag en bok, fullt läslig, titeln är ”A diary from Berlin”. Där finns också allt möjligt bland stenarna som t.ex. en toarulle och en sjukvårdsväska.

Jag har inte mycket film kvar i kameran men tar förstås en del bilder. Jag har ingen aning om vad det kan vara för något jag har hittat. Jag förstår att jag är först på platsen efter en katastrof. Jag kan svårligen tänka mig men inser att det jag funnit måste härröra från andra världskriget.

Tre dagar senare är jag i Kvikkjokk och ”larmar” polis. Nästa dag kan jag redan efter att helikoptern lämnat Kvikkjokk se den vita fläck på Tsatsa som bara jag vet representerar ett krigsflygplan. Jag får delta i den första utredningen och en för mig smått komisk avspärrning av platsen. Vi hittar efter en bra stunds letande de tre männens handeldvapen. Vi hittar fler än tre fallskärmar men att någon skulle ha klarat sig överlevande förefaller helt omöjligt.

Det rådde uppenbarligen extrem nyhetstorka och både svenska och internationella tidningar skrev om den här historien dagligen under en till två veckor. Det var spännande, det dröjde flera dagar innan det blev klart vad det var för något jag hade hittat och vad som verkligen hade hänt den där septembernatten.

De båda överlevande hade efter den första chocken gått ner i Njåtsosvagge och följt Njåtsosjokken nedströms. Många av Fjällets läsare inser vilka strapatser en sådan vandring måste ha inneburit. De visste inte var de befann sig och blev naturligtvis mycket glada när de efter tre dagar kom till Kvikkjokk.

För att inte bli internerade i Sverige avslöjade de inte vad som hänt. De sa att de hade störtat i Norge och vandrat in i Sverige för att undgå tyskarna. En nödlögn som säkert inte var svår att framföra, de visste inte om planet låg i Sverige eller Norge. De kunde därmed resa hem redan efter en månad. Planet blev bortglömt. Signalisten, walesaren kontaktades efter att jag hade hittat planet. Aftonbladet brydde sig inte om några nationalparksregler utan tog med honom per helikopter upp till vraket. Det måste ha varit en ofantlig händelse för honom att stå där igen efter så många år. Den här gången hade han också sin hustru med sig. Han kunde sätta sig på samma plats varifrån han 34 år tidigare bara rest sig och klivit ur planet.

Planet hade ingått i en leverans av 32 likadana bombplan. Det rörde sig om egentligen uttjänta plan som hade restaurerats för ryssarna. Det finns uppgifter om att även piloterna var av sämre sort, de bästa behövdes för andra uppgifter. Åtta av planen kom aldrig fram. Ett störtade vid Arjeplog, ett annat låg på Tsatsas sydsluttning i 34 år tills jag råkade komma förbi. Och nu har det gått ännu längre tid sen jag råkade komma förbi.

De tre kanadensarna fick en militär hedersbegravning på en krigskyrkogård i Göteborg. Resterna av planet transporterades till Malmslätt där det låg i många år. Idag finns det på ett flyghistoriskt museum i Tattershall, England där entusiaster jobbar med att restaurera det!

En flyghistoriskt intresserad urmakare från Oslo skrev flera brev till mig efter den här händelsen. Han skickade en katalog över saknade plan och ville att jag skulle fortsätta leta!